Imorse gick jag upp snortidigt och var på jobbet över en timme innan jag egentligen började. Jag skidade förstörda spår tills svetten rann och satte upp start- och målskyltar på ställen som inte var gjorda för skyltar.

Barnen var redan när de kom sådär mysigt uppspelta och ljudnivån var sådär mysigt hög som den bara kan vara i en för trång lokal med för många barn.

Vi släpade med oss skidor som inte provats hemma och gick till spåret med alla barn. Ingen kunde såklart sätta på sig skidorna själv och ett par skidor av 14 passade bra. Redan här började jag svettas som en gris. När sedan det första paret skidor ramlade av efter 5 meter och det sedan fortsatte i samma tempo i drygt en timme kände jag mig sådär lagom mör. Jag har aldrig fäst så många skidor på så många små barnfötter någon gång i hela mitt liv. Barnen grät för att inget funkade och de som inte grät skrek på hjälp. Jaja.. några barn harvade lugnt med bra skidor. Men de var få.

Dagen fortsatte i samma kaos då rutiner som byrts gör barngruppen orolig. Det var nog en av de värsta jobbdagarna so far. Så vad säger jag när föräldrarna hämtar?

"Åh vad kul vi hade!! Han/hon var sååå duktig och åkte två varv!" "Ja, visst är det kul att hitta på såna här grejer med barnen ibland så att det händer nåt roligt och kul!"

Barnen hade kul! Små stunder hade jag det med. Men om någon frågar mig nästa år om jag vill ansvara för Lilla vasaloppet tänker jag säga upp mig. Direkt.