Jag älskar mitt jobb. Det gör jag verkligen. Det är utmanande, roligt, kreativt och varierande. Med barn blir aldrig den ena dagen lik den andra och det är bara fantasin som sätter stopp för vad som ska hittas på. Att barn bara lär sig saker i skolbänken borde väl de flesta insett är totalfel vid det här laget! Vi lär oss tillsammans varje dag. Vi inser att det är precis lika lätt att säga triangel istället för trekant och att blått och gult blir grönt om man blandar det. Vi lär oss att det bästa sättet att leka på är när vi gör det tillsammans utan att bråka. Men vi glömmer lätt.. Såna dagar blir jag trött. När jag behöver lösa fler konflikter än jag anser vara på sin plats..

Såna dagar brukar jag slänga mig i soffan i personalrummet, raklång, och utbrista: Nej, nu sätter jag mig i kassan på Hemköp!

Varför gör jag det? Varför tror jag att det är så mycket göttigare? Jag har ju jobbat i butik och jag slutade. Det borde ha funnits någon anledning till det liksom. Ja, visst. Det var verkligen roligt det också. Men de där stunderna då man inte känner sig utmanad alls. Då man känner att nej, vad lär jag mig av det här? De fanns ju där, ganska ofta. Så nästa gång jag slänger mig raklång i soffan med ringande öron ska jag tänka:

Vilken pers! Men nu har jag blivit snäppet vassare på att hantera konflikter i den här barngruppen. Imorgon kan jag se strax innan det brakar lös att något inte stämmer. Då ska jag dra ihop gruppen och hitta på något kul och fängslande istället så att jag får dem med mig!

Nu hade jag en väldigt bra dag idag! Vi var på biblioteket och lånade nya böcker och efter maten gjorde vi älgbrorsor av filttyg med grenar som horn. Kanske var det därför jag började fundera =)