Jag har tänkt öppna det här inlägget fler gånger, både igår och idag. Men bara tanken att skriva det har gjort mig gråtfärdig. Fast gråtfärdig är jag ju ändå. Och jag tror att det är bra att skriva det. Så att jag ska förstå. Hon kommer inte tillbaka. Aldrig. En tumör i mjälten som sprack satte stopp för Jonnas framfart i livet.

Så med tårarna rinnande ska jag säga adjö till Jonna, en hund jag fick tre år med. Tre år blandade med massvis med glädje och några gråa hår. En hund som Jonna är aldrig bara en hund. Hon var underbar att träna, det var det bästa hon visste. Hon var alltid på G, på gott och ont.

Två år på tävlingsbanorna fick vi. Sen tyckte jag att hindrena blev för höga till den lilla kroppen. Hon skulle ju hålla så många år.. Tänkte jag.. Det var ett år sen. För drygt ett år sedan startade vi vår sista tävling. Vi diskade oss i båda klasserna. Varför? För att hon sprang ifrån mig och var för glad. Alla hinder lockade och skulle tas, helst på en gång och bra mycket snabbare än jag kunde knata med bredvid. Det blev aldrig någon klass 3, trots att vi var så nära. Men vår sista tävling visade så tydlig vem Jonna var. Det var full fart och det var glädje!

Diskade vi oss alltid? Nej nej! Under våra två år tävlade vi ganska sparsamt. Men det gick emellanåt riktigt bra:

- Under en och samma tävling nollade vi båda våra klass 2-lopp. Agilityklassen resulterade i en andraplacering av 20 hundar och en pinne. Vår enda pinne tillsammans. Hoppklassen kom vi femma i och blev utan pinne. Men det var våra första nollade lopp tillsammans. Det var den dagen det lossnade för oss. Vi hade hittat varann och jag visste och hon visste. Vi visste hur vi fungerade. Tillsammans.

- Östgötamästerskapen 2008 knep vi en femteplacering på. Vi tog oss runt 2 lopp med inte så många fel och med riktigt bra fart. Det räckte till en femteplacering. Femma i Östergötland. Min skithund!

 

vi satte jävlarimig de satans kontaktfälten!

Jonna var inte bara en tävlingshund som gjorde allt för sin förare (hon betade av tre förare under sitt liv och gjorde sitt bästa oavsett vem som satt vid rodret). Nej, hon var den mest tillgivna hund du kan tänkta dig. Jag fick alltid tänka mig för vad jag bad henne göra. För det jag bad henne göra, det gjorde hon. Oavsett om hon hade förutsättningar att klara det eller inte. Tillgiven, kärleksfull, genomsnäll. Men också enerverande med sitt enormt morgonpigga "tjohoo!! godmorgon!! jag vill ha mat!! NUUUU!!!". Behöver jag säga att hon somnade in mätt på köttfärslimpa?

Jag skulle kunna skriva tusen ord till, minst. Men egentligen finns det inga ord som med rätta beskriver hur det känns att förlora en hund som Jonna. Hon blev inte ens 10 år. Hon fick aldrig bli gammal. Men hon fick heller aldrig några ålderskrämpor. Hon fick vara pigg och glad in i det sista. Hon fick somna i ett fint rum på Valla djurklinik med tända ljus i en skön säng i mattes knä. Hon kommer alltid att vara saknad, men jag måste försöka minnas de bra sakerna. Tre år är för kort tid. Men jag är enormt tacksam för de tre åren vi fick. Tack Jonna, för att du satte guldkant på vår tillvaro! För att du alltid fanns här. Även när jag var arg stod du ut. När jag var ledsen var du nära. När jag var glad, var du glad. Tack!

 

Finaste Jonna