Bröllopshysteri big time råder just nu i detta land. Kronprinsessan skall äkta sin man av folket. Daniel. Kul för dom att Mr Kung sa ja. Kul för Mr Kung att känna sig som han lever för jättelänge sen och fortfarande får gifta bort sin dotter. Typ.

Men nu ska jag inte snöa in i det. Då snöar jag bara bort mig själv. Men helt ärligt, hur kul är det att behöva gifta sig offentligt? Det är som Kär och galen med Lotta Engberg fast större och med ett något större mediaspan. Viktoria ska skrida fram i en klänning hon säkert inte valt själv, i fula långa ärmar, inför människor hon inte känner som viftar med flaggor och i sitt stilla sinne undrar. Varför viftar jag med en flagga?

Om jag någon gång gifter mig (och det vill jag gärna göra någon gång) vill jag göra det i en klänning jag valt själv, med en man min pappa inte behövt godkänna (men hemskt gärna får tycka om) och inför släkt och vänner jag tycker om och som aldrig under hela dagen/kvällen i sitt inre undrar: Vad gör jag här?

Vi ska inte gå in på kyrkbröllop. Jag tror ni anar var jag står där. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att man får välja själv: var, när, med vem, hur och om man alls vill. Helst ska man ju vara rätt överens med part nummer två också. Helst.