Jag har ju en utbildning som täcker upp både förskola och skola. Jag har behörighet upp till årskurs fem. Jag valde, kanske för att det var där jobben fanns när jag slutade plugga men också för att jag trivs där, att jobba i förskolan.

Jag älskar mitt jobb. Jag gillar att se barnen utvecklas varje dag. Lära sig nya saker varje timme och känslan av att ha en läroplan som låter mig använda lärandet på ett sätt som passar oss. Mig och framförallt barnen. Jag gillar att arbeta i ett arbetslag där alla känner barnen. Där vi kan bolla idéer med varandra och gråta ut när ingenting stämmer. Jag tycker om dokumentationens möjlighet att utveckla mitt arbete och få barnen att känna sig stolta över det vi gör. Förskolan erbjuder så mycket. Vissa dagar kommer jag hem och sliter mitt hår. För att nästa dag få mig att skratta. Massor.

Men ofta när jag träffar nya människor, framförallt inom förskolan, så får jag höra. Du som också kan jobba i skolan, det är väl det du vill sen va? Jobba på riktigt. Men hallå? Varför skulle skolan vara mer på riktigt än förskolan? Varför ska jag känna att jag har lägre ambitioner för att jag anser att förskolan passar mig? För att jag inte trivs i en miljö där vi kräver av barn som inte är mycket äldre än mina små barn, att de ska sitta stilla och lyssna på en stol alldeles för länge.

Förskolan (inte dagis) är inte en förvaringsplats för era barn. Förskolan är så mycket mer och jag är stolt över att vara förskollärare! Faktiskt.

"Förskolan skall lägga grunden för ett livslångt lärande. Verksamheten skall vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar. Förskolan skall erbjuda barnen en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet." (Läroplan för förskolan Lpfö98)