En vecka har gått

Sakta men säkert börjar vardagen kännas vardag. En något tommare vardag där ett stycke hund saknas, men ändock. Det är för mycket på jobbet, men kanske är det skönt det också. Jag hinner ju inte direkt sitta och deppa ihop.

Hon är fortfarande enormt saknad. Det kommer hon alltid vara, men insikten om att det faktiskt var tur i oturen att jag valde att åka i tid till veterinären innan hon förblödde gör att jag ändå känner att jag gjorde vad jag kunde. Det är en klen tröst, men ändå en tröst.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0