Nej, nu är jag inte direkt bitter. Men igår var jag på första träffen i mental träning med agilitygruppen. Jag ska lära mig tävla utan att må dåligt. Bli en vinnare mentalt! Det kan jag behöva som har såna taskiga nerver!

Nu är det såklart inte det som är tusan också. Nej, det är att det började diskuteras valp. Några stycken har valpar på g eller unghundar som mer eller mindre nyligen inskaffades och jag fick då frågan om det inte är dags för mig nu. När jag bara har en hund kvar. Det har ju egentligen aldrig varit tanken än. Men jösses vad sugen jag blev!

Man kan ju få drömma lite i alla fall.. Mannen i mitt liv påstår att collie är den enda rasen som kliver innanför vår tröskel i ägandeform. Eventuellt kan jag med blinkande ögon få till en sheltie. I så fall en liten och lätt liten sak med inte för mycket päls och fart och fläkt! När det blir får framtiden utvisa.